vi kommer alla nångång till en punkt i livet när man int vet va som e meningen med livet, man vet int va man ska göra elr vart man ska ta vägen. man kanske gråter seij ti söms, sitter hemma många kvällar i sträck å bara gråter å gråter, å i skolan kan man int koncentrera sig på nått för att ens huvud e full av tankar. men man lägger på ett smail för att man int vill prata om de, men sen när man kommer hem igen så bryter man bara ihop. folk säger åt en att söka hjälp, men om man int vill ha nån hjälp? om man int vågar prata me nån? om man e rädd att bara bryta ihop? å när man försöker förklara va de e för nån så böri ögona vattnas, å man kan int fortsätta prata. man kanske tänker: e dehär normalt? e ja helt sjuk i huvu?
men hörni om ni nångång tänker sådär, försök å sitt ner å tänk va som e bra me livet, vaför de e vits ti leva. för i livet kommer en massa roliga stunder man int vill missa! så fast hu svårt ni en har de, fortsätt kämpa, ja lovar er det är värt det! ja vet det är svårt, man orkar int, man vill int, man kan int. men ja vet alla e så starka så di kan ta seij upp igen, fast ni själva kanske int tror de så eni de!
å de blir int nå bättre av att ni sku försvinn, tänk på alla ni lämnar, ni själva slipper smärtan men ni ger den ti så otroligt många, som ni kanske int ens tror sku bry seij, så snälla, fortsätt kämpa! å minns att nie perfekt som nie!


joo alltså vila bara skriv lite.. lycka till me att ork läsa! xD
helgen har annars vari riktit bra, me kul folk. hade! :)